Wario är tillbaka i ett nytt minispelsbaserat äventyr och denna gång med flera små kluriga spel än någonsin tidigare. Enligt förpackningen ska det vara över 200 stycken och med tanke på att det oftast rör sig om tre versioner av varje spel så kan det nog stämma även fast det låter mycket. Innan jag testade spelet var jag lite fundersam på hur man skulle veta hur man skulle hålla kontrollen inför varje spelomgång. Detta har de löst ganska enkelt genom att när en ny rörelse introduceras så visas en kort beskrivning hur man utför denna och de har också blivit kallade för diverse finurliga saker så de ska bli enklare att komma ihåg. Så efter att man lärt sig en ny kontrollmetod så dyker det bara upp en bild som berättar vilken metod man ska använda sig av i kommande spel. Den första man får lära sig är ”The Remote Control” och den går precis som det låter ut på att hålla Wii-moten som en fjärrkontroll, siktandes mot skärmen och med tummen beredd att trycka på A-knappen. Det finns hela 19 olika sätt att använda kontrollen på så det skulle ta för lång tid att rabbla upp alla. Jag kan nämna min favorit som helt klart är ”The Umbrella” som även den precis som det låter använder kontrollen genom att hålla den som man håller i ett paraply. Varför den är min favorit beror nog helt enkelt på de spel som man använder sig av just den metoden i. Bla då det man ska dricka upp innehållet ur ett glas eller varför inte det där man ska räkna ut en knock-out från en scen ur Punch-out. Andra metoder som jag föredrar som ni får klura ut själva hur man håller kontrollen och vilka spel som de kan tänkas användas i är ”The Thumb Wrestler ” och ”The Sketch Artist”. Den absolut sämsta lösningen tycker jag är den som används i ”The Elephant”, troligen mest på grund av den bristfälliga kontrollen som inte alls reagerar på rörelserna man gör, som tur är så är det bara en handfull spel som använder sig av denna kontrollmetod. Det roliga med Wario Ware är att om man räknar bort den versionen som kom till Game Cube, som bara var en upphottad GBA version, så har varje nytt spel alltid känts som något helt nytt och uppfunnit just för den konsolen. När det första spelet kom till Game Boy Advance så var det unikt för att man kunde spela spelet korta perioder. Det gick snabbt att starta spelet, köra en kort omgång och sedan återgå till något annat vilket gjorde spelet perfekt för vilket toalettbesök som helst. I dagens läge kanske detta låter som en självklarhet men när det första spelet kom var det inte alls så vanligt förekommande. När sedan DS versionen släpptes var det helt plötsligt den som kändes mest genuin eftersom minispelen var baserad på att man använde stylusen och det blev enklare att kontrollera. Min favorit som hamnat lite i skymundan är nog ändå den som ännu inte släppts i Sverige men som funnits ute i USA sedan 2005 nämligen Wario Ware: Twisted. Här gäller det att skaka och svinga kontrollen hej vilt eftersom kassetten är rörelsekänslig, vilket gör att detta spel nog är det som är mest liknar det spel som nu är aktuellt. Ni som spelat något av de redan nämnda spelen vet vad det hela handlar om, korta skruvade spel som går ut på allt från att balansera sopkvastar till att leda vilsna bebisar till deras föräldrar. Denna gång har du den rörelsekänsliga kontrollen till hjälp och genast får du tillgång till minispel som man trodde var omöjlig att genomföra innan Nintendo lanserade sin nya konsol och kontroll. Aldrig har det varit så roligt att låsa upp en dörr med kontrollen som nyckel eller utföra ett helt aerobicspass med allt vad det innebär. Precis som vanligt låser du upp fler och fler banor genom att klara de olika motståndarna och ju fler banor du klarar desto fler minispel och spelsamlingar dyker upp där du kan samla poäng i evigheter känns det som. Precis som Wario Ware till Game Cube så finns här även ett multiplayer läge. Det bra är att det finns flera olika versioner av detta som borde få de flesta tillfredställda. Det första läget är det klassiska att man står på kö och klarar man spelet man får så går man vidare, klarar man det inte får man inte vara med längre. En snällare variant som gör att även de som inte är så duktiga får vara med lika mycket är läget där man gör lika många spel var och där den som får flest poäng får fördel i den slutgiltiga slumpbaserade momentet gör att vem som helst kan vinna. Det finns även två till liknande versioner där den ena går ut på att så snabbt som möjligt klara av ett minispel medan om man missar får man pumpa upp en ballong som brister. I den andra versionen så är det en bomb som man får kasta vidare om man klarar spelet. Det dåliga är att man i alla spel måste dela på en Wiimote vilket gör att man inte kan använda sig av handledsremmen. Med detta i åtanke och även på grund av detta så tappade min dotter kontrollen så den flög med väldig fart rätt in i väggen och träffade bara någon decimeter från min nya TV gör att jag till skillnad från de flesta andra föredrar singleplayer läget. Jag som hårdspelat alla de tidigare delarna måste erkänna att jag även är stormförtjust även i detta spel. Det skulle vara lätt att klaga på att många spel inte håller måttet och att kontrollen inte känner av alla dina rörelser men har man spelat spelet tillräckligt mycket så lär man sig att bara man håller kontrollen i helt rätt läge så fungerar det faktiskt helt felfritt. Det är däremot inte helt lätt att utföra detta när man bara har några få sekunder på sig att lösa ett minispel, men det är ju inte spelets fel. Jag tycker Wario Ware: Smoth Moves är ett av de bättre spelen som jag spelat till Wii, helt klart i samma klass som Wii Sports och betydligt bättre än de övriga minispelsbaserade titlarna. Det enda jag egentligen saknar är ett multiplayer läge där man kan använda var sin kontroll och kanske då en kontroll som reagerar även om man inte håller kontrollen i exakt rätt läge. Jag tror dock knappast att det här är det sista Wario Ware spelet vi ser till Wii så det är bara att hoppas på att de fixat till det där lilla extra till nästa spel i serien. Skriven av: Björn Spelberg 2007-02-12 Betyg: 8 av 10